Satt och läste lite på Allt om barn, som man kommer till från DNs hemsida tex. (se adressen nedan) En fråga om när bebisen ska sova i egen säng kom upp. Barnsköterskan meddelar att rekommendationen är att bebisar ska sova i egen säng. Säkert är det en jätteduktig sköterska och säkert finns det gedigen forskning bakom rekommendationen. Men jag förstår inte! När blev det rekommenderat att fjärma sig från barnet, som inte vill annat än vara nära i tryggheten hela tiden? Var är frågan om vad som känns bäst för barnet och föräldern? Är verkligen risken att man klämmer barnet så stor att det är rekommenderat att barnet istället läggs i egen säng, eller handlar det om att det kan blir för varmt? I så fall finns det ju lösningar på bägge problemen om man vill samsova, tex ett babynest som man kan placera i sängen. Det är vad jag kommer att satsa på nu när vår säng snart kommer att vara upptagen inte bara av två vuxna och vår 5-åring utan av vår väntade som kommer i början av oktober om det blir som räknat. När det var 5-åringen som var bebis sov han mellan oss eller mellan mig och några kuddar som hindrade honom från att rulla ner ur sängen. Måste säga att det kändes bäst så, och inte bara var praktiskt med tanke på amning och nattsömn. Men visst provade vi med egen säng också, osäker som man är som nybliven förstagångsförälder. Och visst har vi fått kommentarer från släktingar och vänner som tror sig veta vad som är "bäst" för vår son, eller för barn i allmänhet. Det har varit olika svårt att stå upp mot dessa beroende på varifrån de kommer så klart, och trots all välmening som säkert ligger bakom måste jag få fräsa ifrån lite här och nu också. Vad som är bäst för oss som familj måste väl ändå vi få bestämma, så länge det inte handlar om något som barnet tar direkt skada av! Det gör mig trött att läsa om alla råd och metoder hit och dit för att lära barnet att göra något som antagligen känns lika onaturligt för det som för föräldern. Varför kan ingen i "vårdgivarsituation" säga att man ska göra det som känns bäst för en själv och som barnet verkar bli tryggast av. Det innefattar ju allt!
Läste för ett tag sedan en bok med titeln "Nära Föräldraskap", vars författare jag glömt namnet på. Det var lite som ett uppvaknande eftersom jag plötsligt fick ett namn på den inställning jag och min sambo har till vårt föräldraskap och förhållandet till barnen. Underbart! Känner mig styrkt i att jag kommer att göra det som känns bäst den här gången, och strunta i råd och rön och andras uppfattning. Nu ger jag mig för idag och går in för att sy vidare på mitt "hemsnickrade" babynest. Om någon blivande förstagångsförälder läser det här vill jag bara säga en sak - det är du som känner ditt barn bäst, så ingen kan bättre säga när barnet är tryggt och vad det trivs med än du.
Ytterligare ett boktips är "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Sedan tvivlar man inte på att barn kan och vill meddela sig redan från början.
Lycka till, alla blivande och nyblivna föräldrar! Ni har börjat den mest underbara resan i livet...
http://blogg.alltombarn.se/bvcbebis/2009/08/12/nar-ska-bebisen-sova-i-egen-sang
