Rättvis tillökning?

Film om barnlöshet på TV. Blir lite ledsen. Eller berörd kanske jag ska säga. Så orättvist det känns att det finns par som verkligen får kämpa för att få bara ett enda barn. Så vanligt ändå att det faktiskt är fem familjer i min bekantskapskrets som berörts, vad jag vet. Och själv har jag inte direkt behövt anstränga mig. Känns orättvist. Och samtidigt överskuggar det inte min glädje över att bära ett barn igen. Det är klart tvådelade känslor. Jag är ledsen över att det är så svårt för vissa människor jag tycker om och samtidigt glad över min egen situation. Orättvisa och glädje på en gång liksom. Och förundran, över att det överhuvudtaget kan bli några barn och över att de kan bli så perfekta i de allra flesta fall. All kunskap om hur det fungerar och vilka säkerhetssystem som finns säger att det inte borde fungera så många gånger som det faktiskt gör. Känslan av ödmjukhet inför naturens stora under och tacksamhet för att jag får vara med om det igen infinner sig. Otroligt! Åh, vad jag hoppas att det går bra för de som försöker! Barn är ju verkligen livets Under!

Mitt stora under ligger på rygg bredvid mig i sängen och snarkar. På sitt lilla barnsliga och underbara sätt. Jag kommer att krypa ner under täcket hålla om honom om en stund och då kommer han att lägga sig på sida istället. Och sluta snarka. Vaknar han till kommer han att trassla in fingrarna i mitt hår för att somna om, med ett tag runt en hårtest att dra i vid nästa tillfälle av drömsömn. Han är så underbar, trots de tester man utsätts för som förälder i vårt hem. Nog kan det vara jobbigt att vara mamma eller pappa alltid. Men när man som jag kan få vakna på mors dag, eller annan för den delen, och titta in i ögonen på den lilla varelse man satt till världen och få höra "Mamma, vet du? Du är den vackraste mamma jag vet!" då finns det inget man upplevt eller tror sig behöva gå igenom i framtiden som kan förstöra känslan av total kärlek. Underbart!