Liten klarade sig...

Så kom han till sist, den lille efterlängtade. Men det gick inte riktigt till som vi tänkt. Under igångsättningsprocessen, egentligen innan något hann komma igång mer än de overksamma sammandragningar som jag redan hade, visade det sig att Liten inte fick syre som han skulle. Hjärtfrekvensen gick ner och upp några gånger och under 4e dokumenterade "dippen" togs beslutet att ta ut honom fort som rackarn. Jag transporterades snabbt 4 våningar upp i huset, sövdes och Liten plockades ut ca 8 minuter efter beslutet. Det är tydligen det som är katastrofsnitt. Och efter 5 dagar på sjukhus, varav de flesta för honom, har vi fått hem en liten snäll och underbart söt krabat som växer kanonfint och mår jättebra, utöver den magsjuka och pågående förkylning som vi råkat ut för under vägen till dagens datum. Otroligt så underbart att få hem honom, och att han klarade sig! Inte utan att man blir lite extra harig med denna lilla krabat, fastän man varit med en gång innan. Mitt lilla liv...

Väntans tider är långa...

Länge sedan jag skrev sist. Inte mycket som rört till känslorna på sistone. Lillebror rör sig en del i magen men ut kommer han visst inte... Det magiska datumet som betecknar "färdigbakt" är uppnått - bara många men overksamma sammandragningar, ryggont, halsbränna och trötthet. Ingen bebis. Undrar om det kommer att bli igångsättning den här gången också, trots att jag varit hemma och tagit det lugnt så länge nu. Eller är det just därför? Nåväl, mer än två veckor till ska vi väl inte behöva vänta. Men seg väntan är det nu...

Jag förstår inte...

Satt och läste lite på Allt om barn, som man kommer till från DNs hemsida tex. (se adressen nedan) En fråga om när bebisen ska sova i egen säng kom upp. Barnsköterskan meddelar att rekommendationen är att bebisar ska sova i egen säng. Säkert är det en jätteduktig sköterska och säkert finns det gedigen forskning bakom rekommendationen. Men jag förstår inte! När blev det rekommenderat att fjärma sig från barnet, som inte vill annat än vara nära i tryggheten hela tiden? Var är frågan om vad som känns bäst för barnet och föräldern? Är verkligen risken att man klämmer barnet så stor att det är rekommenderat att barnet istället läggs i egen säng, eller handlar det om att det kan blir för varmt? I så fall finns det ju lösningar på bägge problemen om man vill samsova, tex ett babynest som man kan placera i sängen. Det är vad jag kommer att satsa på nu när vår säng snart kommer att vara upptagen inte bara av två vuxna och vår 5-åring utan av vår väntade som kommer i början av oktober om det blir som räknat. När det var 5-åringen som var bebis sov han mellan oss eller mellan mig och några kuddar som hindrade honom från att rulla ner ur sängen. Måste säga att det kändes bäst så, och inte bara var praktiskt med tanke på amning och nattsömn. Men visst provade vi med egen säng också, osäker som man är som nybliven förstagångsförälder. Och visst har vi fått kommentarer från släktingar och vänner som tror sig veta vad som är "bäst" för vår son, eller för barn i allmänhet. Det har varit olika svårt att stå upp mot dessa beroende på varifrån de kommer så klart, och trots all välmening som säkert ligger bakom måste jag få fräsa ifrån lite här och nu också. Vad som är bäst för oss som familj måste väl ändå vi få bestämma, så länge det inte handlar om något som barnet tar direkt skada av! Det gör mig trött att läsa om alla råd och metoder hit och dit för att lära barnet att göra något som antagligen känns lika onaturligt för det som för föräldern. Varför kan ingen i "vårdgivarsituation" säga att man ska göra det som känns bäst för en själv och som barnet verkar bli tryggast av. Det innefattar ju allt!
Läste för ett tag sedan en bok med titeln "Nära Föräldraskap", vars författare jag glömt namnet på. Det var lite som ett uppvaknande eftersom jag plötsligt fick ett namn på den inställning jag och min sambo har till vårt föräldraskap och förhållandet till barnen. Underbart! Känner mig styrkt i att jag kommer att göra det som känns bäst den här gången, och strunta i råd och rön och andras uppfattning. Nu ger jag mig för idag och går in för att sy vidare på mitt "hemsnickrade" babynest. Om någon blivande förstagångsförälder läser det här vill jag bara säga en sak - det är du som känner ditt barn bäst, så ingen kan bättre säga när barnet är tryggt och vad det trivs med än du.
Ytterligare ett boktips är "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul. Sedan tvivlar man inte på att barn kan och vill meddela sig redan från början.
Lycka till, alla blivande och nyblivna föräldrar! Ni har börjat den mest underbara resan i livet...

http://blogg.alltombarn.se/bvcbebis/2009/08/12/nar-ska-bebisen-sova-i-egen-sang

Tuff dag äntligen över...

Det har varit en tuff dag idag. Fönsterkross på jobbet, skadegörelse, styrde dagen fram till klockan 13. Sen blev det lite lättare, men det tar lite drygt en vecka eller så att få dit nya. Tur de gamla fönstren gick att larma som de är, det sparade både arbetstidskostnad och materialkostnad på tillfälliga. För de riktiga måste beställas förstås.
När jag kom hem blev jag dock glatt överraskad! Det luktade underbart av ungsstekt potatis i köket och sambon hade gjord i ordning grillen på baksidan. Middagen han ordnat blev klyftpotatis, marinerad fläskfilé (svensk och hur mör som helst), sås och sallad. Hade jag inte väntat bebis hade jag dessutom fått ett glas ekologiskt vin, men trots att vinet var gott så måste jag säga att det kändes helt ok med vatten. Vi åt i vårt nya uterum - "paviljongen" i trädgården. Härligt! Och hur gott som helst! Nu när klockan drar sig närmare 22 ska jag ta en tur ut i köket och röja undan disken, och sedan krypa isäng. Känns välbehövligt med tanke på att dagen började med ett telesamtal från väktarbolaget strax efter klockan 6...

Göteborgsväder!

Idag bjuds vi på Göteborgsväder minsann. Regn, regn och regn. Och en del vind naturligtvis. Inte så kul att vara ute i. Lite samma känsla som på bilden men varmare, eftersom den är tagen på juldagen förra året. Nog inte ensam om att tycka det är ruggigt att gå ut i för det var så lugnt på jobbet att jag kunde smita en halvtimme tidigare än schemalagt. Har ju lite plustid att ta ut...
Promenaden till dagmamman var ganska skön. Det regnade inte längre, och luften var så där klar som den bara blir efter regn eller tidigt på morgonen. Kändes liksom ren att andas. Lite mysigt att dra med händerna mot blöta grässtrån bredvid gångvägen och känna de svala dropparna mot huden.
Under promenaden hem med trött femåring var det ett antal sniglar (med skal naturligtvis) som fick hjälp över gatan. Det tog en god stund att ta sig hem... Men luften var fortsatt skön och det är rätt vackert ute efter regn också, och jag var inte panikhungrig eftersom jag åt ett äpple på väg hem, så det fick ta tid. Vi spatserade fram mellan sniglarna och jag njöt av att ha min vindtäta Polarn och Pyret fleece. Skönt inte bara att den är vindtät utan framför allt att jag och magen får plats i den! Under kvällen nu ska jag ta ytterligare en liten tur iklädd den, i trädgården, för att hjälpa några sniglar utan skal med flytt till nordligare breddgraders temperatur. Men just nu har vi fastnat framför "det okända" på TV, och så blir det tandborstning och saga först. Natti natti...

Rättvis tillökning?

Film om barnlöshet på TV. Blir lite ledsen. Eller berörd kanske jag ska säga. Så orättvist det känns att det finns par som verkligen får kämpa för att få bara ett enda barn. Så vanligt ändå att det faktiskt är fem familjer i min bekantskapskrets som berörts, vad jag vet. Och själv har jag inte direkt behövt anstränga mig. Känns orättvist. Och samtidigt överskuggar det inte min glädje över att bära ett barn igen. Det är klart tvådelade känslor. Jag är ledsen över att det är så svårt för vissa människor jag tycker om och samtidigt glad över min egen situation. Orättvisa och glädje på en gång liksom. Och förundran, över att det överhuvudtaget kan bli några barn och över att de kan bli så perfekta i de allra flesta fall. All kunskap om hur det fungerar och vilka säkerhetssystem som finns säger att det inte borde fungera så många gånger som det faktiskt gör. Känslan av ödmjukhet inför naturens stora under och tacksamhet för att jag får vara med om det igen infinner sig. Otroligt! Åh, vad jag hoppas att det går bra för de som försöker! Barn är ju verkligen livets Under!

Mitt stora under ligger på rygg bredvid mig i sängen och snarkar. På sitt lilla barnsliga och underbara sätt. Jag kommer att krypa ner under täcket hålla om honom om en stund och då kommer han att lägga sig på sida istället. Och sluta snarka. Vaknar han till kommer han att trassla in fingrarna i mitt hår för att somna om, med ett tag runt en hårtest att dra i vid nästa tillfälle av drömsömn. Han är så underbar, trots de tester man utsätts för som förälder i vårt hem. Nog kan det vara jobbigt att vara mamma eller pappa alltid. Men när man som jag kan få vakna på mors dag, eller annan för den delen, och titta in i ögonen på den lilla varelse man satt till världen och få höra "Mamma, vet du? Du är den vackraste mamma jag vet!" då finns det inget man upplevt eller tror sig behöva gå igenom i framtiden som kan förstöra känslan av total kärlek. Underbart!

Semesterdag...

Semesterdag, ja. Men inte ledig inte. Jo, från jobbet förstås. Dagen har dock bestått av introduktion av elev och inlåning (dvs den som gör det möjligt för mig att vara ledig). Eleven är förstås inte där för att jobba istället för mig, så de är tre på plats idag. Då brukar det vara lugnt dessutom, så det går nog bra. Sonen var med eftersom vi for igen efter en stund, för att dra vidare till bilverkstan. Det gick fort och bilen har fått tid till på tisdag för montering av ny lampa. Så en kort tripp till favoritsushin, köttfärs till sonens önskade middag och jordgubbar, eftersom jag hängt upp mig på det.
I eftermiddag är det föräldrafika hos dagmamman, och eftersom jag är ledig har jag ju möjlighet att gå. Ska bli spännande att se de andra föräldrarna så jag hoppas jag inte blir ensam. Önskar jag kunde övertala min trötta lillkille att sova en liten stund, men det blir nog sängläggning tidigt ikväll istället. Önskar också att jag kunde övertala den lille typen i magen att ligga still och inte sträcka så mycket på sig. Antar att han eller hon sätter muskler och växer en hel del för jag äter proteiner som sällan förr och det sträcker massor i magen. Det är som det ska, men stundtals inte så bekvämt. Undrar om jag ska sova middag själv också kanske, då måhända sonen gör mig sällskap...

Äntligen igång!!!

Så var jag äntligen igång med genomgången av alla prylar i kartongrummet! Som sagt tidigare, strålande skönt. Även om jag idag bara klarat av tre kartonger, vilket tidigare var mitt mål/vecka, så är det kanon att i alla fall ha gjort dem. Svårt att skiljas från vissa saker. Vad ska jag tex ha mina gamla prispokaler sedan ponnydressyrtiden till? Plantera blommor i kanske? Nej, frågan är om det finns någon ridklubb som är intresserad kanske? Och om jag ska spara någon? Kanske den jag vill minnas som den sista vi tog, Gandi och jag. Det var en tredjeplacering i LB under SIBA-championatet 1995. Inte illa med tanke på att vi mötte alla i princip alla araber i landet o att vi inte tävlat på ett tag då men vi gjorde eg bättre resultat i högre klasser tidigare. Inte utan att jag blir nostalgisk. Kan sakna det ibland. Inte tävlandet, även om det var kanonkul, utan främst känslan av samarbete och kontroll när 500 kilo häst gör det jag upplever att jag bara tänker. Långt ifrån alltid den känslan infann sig förstås, mycket hårt jobb bakom men ack så värt det. Mycket har jag att tacka den hästen för. Min sambo till exempel... Men jag tror inte hästen lever idag, han skulle varit 26 år!

Nostalgin gjorde sig påmind också när jag hittade de gamla porslinsfigurer jag fått som liten. Ska jag ha kvar dem för det? Nej, det slutade med att jag ger bort en del till stadsmissionen, en del till mamma (eftersom hon tycker de kan vara "värdefulla av ålder") och sparar de små katterna som sonen genast fattade tycke för och som liksom gjorde lite ont att tänka på att ge bort. Det är hård gallring minsann! Kanske är det så att bete sig som vuxen. Jag menar att man inte sparar på allt man fått utan bara det man tycker bäst om och sedan skaffar sig det man vill omge sig med. (Kan här inte låta bli att fundera på det svindyra badkaret vi såg som skulle vara tufft nere i vårt omgjorda badrum eller porslinsmuggarna vi faktiskt köpte för att vi bägge tyckte om dem...) Undrar vad vår son kommer att ha kvar i vuxen ålder av de saker han får nu som barn, och hoppas att han gallrar lite tidigare än jag gör. Annars kommer han inte kunna röra sig bland alla larm och detektorer som han sätter upp redan idag...

Dagen i övrigt blev också bra. Strålande, kanske, med tanke på att det kom fram så pass mycket sol och värme att jag var ute i bara kortärmat på eftermiddagen. Hjälpte till lite i röjningen på granntomten, eller snarare på gatan eftersom en hel del av det bortröjda liksom blockerade gatan. Antar att jag får flytta fram bilen igen imorgon eftersom jag glömde bort det idag. Utsikten från frukostbordet har ändrats.

Jag har lekt lite med sidan inatt och lagt till en räknare och världsklockor. Eftersom jag inte är nån hejare på det där med IP-adresser och så kommer sidan att räkna mig också som besökare, men det kan det vara värt. Så händer det i alla fall något. Kul funktion ändå tycker jag. Och klockorna är naturligtvis inställda på svensk tid och tiden i St Petersburg och UTC (heter det va?). Jag har fortfarande inte fattat hur jag ska ställa om tiden på den här sidan så att mina inlägg publiceras i svensk tid. Nu tror jag det är någon form av USA-tid. När jag rundar av nu är klockan ca 00:45. Inte normalt för mig att vara vaken så här dags men jag somnade med killarna (var barnvakt) vid 2130-tiden och blev väckt en timme senare när föräldrarna kom hem. Tur vi bor i ett lugnt kvarter - jag glömde låsa ytterdörren. Fy på mig! Hur som helst börjar jag känna att det är natt nu och det är väl bara här och hos de nattarbetande som lyset är tänt just nu, så jag ska göra som sig bör... God Natt!

Gråtrist?

Vädret är kort sagt tråkigt. Inte regn, inte sol, bara blåst och grått, 13 grader och inte särskilt tilltalande att gå ut i. Men jag jobbar hårt på att fortsätta den positiva sinnesstämning som dagen började med. Gråtrista dagar kan ju bli strålande på mer än ett sätt, även de där sonen börjar frukosten med att välta ut ett helt mjölkglas över sig själv, bord och golv. Nåväl, ingen anledning att hetsa upp sig... Jag behöll allt lugn i världen, sa "hoppsan" och "sånt händer" och försåg honom med en handuk att torka av sig med. Jag började med att ta hand om stolen - vilket ledde till att sonen självmant sa förlåt och hjälpte till att torka upp på golvet under bordet. Sedan åt vi färdigt, men den nya mjölken jag hällde upp fick jag dricka upp själv till sist. Tvättning av duken och handdukarna fick vänta.

Vad gör man dagar som dessa?
Antingen kan man som många grannar röja i trädgården förståss. Undrar om jag inte ska ägna lite tid till att röja i "kartongrummet". Känns som bra väder för det. Eller jag menar "strålande" väder. Och dessutom känns det ju strålande på insidan när man gjort en insats för mer "feng shui". Men nu måste jag först och främst hindra sonen från att obevakad gå ut till grannarna med motorsågen...

Känslor av lycka

Hur kommer det sig att man så sällan reflekterar över att man känner lycka?
När jag gick till jobbet igår var det ganska varmt i solen och trots att det blåste riktigt kallt emellanåt kändes det att sommaren är på väg. Jag kom att fundera lite kring vad sommaren kommer innebära i år, kände känslan av att livet är bra och att jag är glad att vara där jag är. Jag har en familj som hittat tillbaka till familjekänslan! Jag har någon som vill dela sitt liv med mig, en son som ser upp till, älskar och litar på mig till fullo, en Liten till på väg, ett jobb som känns utmanande och möjligheten att vara hemma och ta igen mig innan det är dags att bli tvåbarnsförälder. Vad saknar jag? Kom just inte på något. Klart jag skulle vilja att den jag delar livet med skulle vara hemma hos vår familj mer, men är det detta som krävs för att vi ska vara lyckliga bägge och kunna ha det lugnt ekonomiskt så får det vara så. Det är ok! Och det är kanske just den acceptansen som gör att jag kan vara i en situation där jag tidigare skulle känt mig osäker och missnöjd och faktiskt känna lycka. Lycka! Det är en häftig känsla! Som att vara förälskad i livet liksom. Och när jag insåg att det faktiskt var lycka jag kände blev känslan bara starkare... Önskar att alla nån gång kan få känna så...

Uppstartsdags

Otroligt!
Undrar om jag ska fastna i detta? Och hur mycket tid som kommer läggas på den här sidan. Tid jag kanske skulle kunna göra nåt mer produktivt av, men å andra sidan varför oroa sig. Dags att vara lite stolt över att jag har nåt att skriva. Eller att jag kan skriva överhuvudtaget. Stolthet är ju nåt som kommer med namnet i mitt fall... Envishet också. Latheten som dyker upp ibland är förvärvad. ;-) Därför också lättare att bli av med sägs det ju.

Äh, allt handlar om att jag vill göra de jag håller av och som finns på lite längre avstånd från mig uppdaterade på vad som händer på min hemmaplan. Och kanske i skallen på mig, vi får se. Det är ju hemmaplan om något.
Kanske kan skrivandet vara en ventil för mig och göra att personerna jag låter se den förs närmare mig, i sinnet. Hålla kontakten mer än återknyta till ursprunget... det ger sig.

Tidsinställning?

Undrar om tiden i bloggvärlden är tänkt att gå efter??? Undrar vilket av inläggen som kommer först - jag testar!